När jag arbetar som doula träffar jag massor med partners och många beter sig rätt lika: De känner sig lite förvirrade, lite osäkra och har svårt att se vad de själva kan göra. Det är ju trots allt kvinnan som ska föda barnet och göra jobbet.
Eller?
Jo men du har också ett viktigt jobb!
Det handlar inte om att fixa, administrera smärtlindring eller "lösa" saker åt din födande kvinna.
Ditt uppdrag är att värna om och förstärka trygghet!
oxytocin - nyckeln till en bra förlossning
Ett av kroppens starkaste och viktigaste hormon när vi föder barn är oxytocinet. Oxytocin utsöndras när vi känner oss lugna och tillfreds. När du gosar med din älskling, när ni har sex... När du sover. Oxytocinet är naturligt starkast under natten - då vi just är lugna, ligger i mörker, i värme, har det mysigt.
När vi är stressade, rädda, oroliga - då kan inte oxytocin utsöndras.
Oxytocin är också det hormon som triggar värkarna och gör att förlossningen går framåt. Och det har en viss smärtlindrande effekt.
Så du förstår att just detta hormon är väldigt viktigt. Om du inte redan läst inlägget om oxtytocin rekommenderar jag att du gör det här.
din närvaro gör all skillnad!
Du som partner (eller annan stödperson) kommer vara den mest kända personen för den som föder. Det är du som känner henne mest och därmed bäst kan ge henne trygghet och lugn.
Det en födande kvinna behöver mest är nämligen inte sjukvård eller specialistutbildad personal. Det hon behöver är uppmuntran, trygghet, stöd och lugn - något du 100% kan bidra med.
Vad kan du göra?
Din uppgift handlar egentligen bara om en sak. Att kratta vägen undanröja alla hinder så att den som föder ska kunna fokusera på att just föda.
Många kvinnor är vana vid att planera, fixa, hålla koll. Men detta ska hon helst undvika under födandet eftersom det triggar adrenalin och minskar oxytocinet. Några exempel på vad du kan göra är därför:
- Gör tillsammans en plan för vad som behöver fixas i sista stund när värkarna startar. Städa köket? Packa klart BB-väskan? Ringa barnvakt? Försäkra henne om att du tar ansvar för detta så att hon slipper.
- Bearbeta dina egna känslor och rädslor innan förlossningen - gärna tillsammans med henne. Ta också ansvar för att be om stöd i det du kan behöva innan och under förlossningen.
- Prata igenom innan hur du bäst kan stötta henne och var sedan fullt närvarande. Stötta henne fysiskt, påminn om andning och avslappning, sätt ord på hennes behov när hon själv inte kan.
Vanliga misstag
Många partners jag träffar börjar med en bild av att de inte är så viktiga. Att de kanske på sin höjd behöver stötta den som föder så länge man är hemma men sedan "lämnar man över" till personalen på sjukhuset.
I vissa kretsar verkar det också vara en allmän bild av att kvinnan inte ens "vill ha en där" - man har kanske hört om födande som skriker, är otrevliga eller till och med ber partnern att gå. Även om detta kan ske är det extremt ovanligt om ni förbereder er rätt tillsammans innan.
Vanliga misstag jag sett partners göra är:
- Hen fokuserar för mycket på fysiska saker och för lite på mental förberedelse
- Hen försöker vara stark och varken äter, sover eller går på toaletten vilket resulterar i ett sämre stöd till den som föder eftersom partnern blir utmattad.
- Hen lämnar över allt till personalen vilket resulterar i ett sterilt, medicinskt stöd där tryggheten minskar
- Hen blir nervös och söker fysiskt stöd själv hos den som föder - det kan t.ex. visa sig genom att hen är överdrivet närgången och klappar/pussar snabbt och hetsigt vilket kan göra den som föder mindre lugn.
När partnerns stöd gör all skillnad
Det är kanske svårt att förstå storheten i det du faktiskt kan bidra med. Så låt mig ge ett exempel från ett par jag arbetat med.
Emma och Per skulle föda sitt andra barn. Den första förlossningen hade varit lång och tuff och deras känsla var att de hade kunnat förbereda sig bättre innan. De hade båda blivit överraskade över hur lång tid saker tog, hur trötta de blivit och Per hade känt sig ganska hjälplös eftersom han inte visste hur han kunde stötta Emma när värkarna tog i.
Inför den andra förlossningen ville de göra annorlunda. Nu hade de både med sig en erfarenhet men de pratade också igenom målbilden ordentligt, de synkade önskemål, rädslor och förväntningar. Per läste på mer om vad han själv kunde göra och tillsammans gick de en förlossningsförberedande kurs med mig.
Efteråt var båda helt lyriska. De berättade för mig att det blivit en helt annan upplevelse och de var båda så glada för det. Även denna förlossning hade tagit lite tid men Per hade både kunnat stötta Emma OCH tagit hand om sina egna behov vilket gjorde att de båda orkade längre. Emma kände sig hela tiden sedd och hörd eftersom Per var där och uppmuntrade henne, påminde henne om att slappna av i varje värk. Den tryggheten gjorde att hon tog sig igenom värkarna en efter en - och kände sig stark hela vägen. Per berättade också att han kände sig både delaktig och meningsfull och det syntes i hans ögon hur glad han var för upplevelsen.
